Israel har inte rätt till Gaza och Västbanken

Omöjligt att legitimera Israeliska bosättningar på ockuperat område: en folkrättslig genomgång

De senaste åren, mest anmärkningsvärt genom Edmund Levy-rapporten från 2012, har särskilt stora ansträngningar gjorts för att legitimera det omfattande och tilltagande israeliska bosättandet på det ockuperade palestinska området Västbanken. Levy-rapporten ämnade särskilt att möjliggöra det retroaktiva legaliserandet av bosättarutposter som ansetts olagliga även av israelisk nationell lag då de byggts spontant utan israeliska myndigheters tillstånd, och var del av en politisk process som nyligen utmynnat i antagandet av en kontroversiell lag som kan legalisera israeliska bosättningar som byggts på privat palestinsk mark. [1]

Dessa idéer har även cirkulerat i olika sammanhang i svensk media. I, till exempel, en debatt-text i Göteborgsposten med titeln ”Israel har rätt till Gaza och Västbanken” från 2010 återges ett rättshistoriskt potpurri av bekanta, men relativt perifera teorier, vilka ska ge läsaren bilden av att Israel har en legal rätt till de ockuperade palestinska områdena. För att hävda detta behöver författaren ofta frångå grundläggande aspekter av internationell rätt såväl som historiska fakta som inte bekräftar författarens ideologiska syften. Denna text ämnar inte att svara på varje påstående som läggs fram av författaren till debattartikeln. Dock lägger jag fram kommentarer som gör det tydligt att följande tre teorier är allvarligt bristfälliga: 1) att Fjärde Genèvekonventionen ej kan appliceras på de palestinska områdena, 2) att Palestinamandatet gav underlag för en ’maximalistisk’ tolkning av judisk bosättning i området, och 3) att mandatet fortfarande är applicerbart på Gaza och Västbanken och därmed ger legal rätt till israeliska bosättningar. Genom detta reds många av de rättsliga och historiska missförstånd som, till exempel den ovan nämnda debattartikeln ger upphov till, ut.

Gaza och Västbanken är ockuperade områden, och Israel har inte legal rätt att varken bosätta sin egen befolkning i dessa områden, eller att ensidigt annektera dem.

Det ska dock sägas att jag inte i denna text diskuterar palestiniernas rätt till nationellt självbestämmande, ett ämne som skulle behöva utforskas i en separat text.

Photography: Jay Voorhees, © 2008 some rights reserved

1. Vad är en ockupation?

Ordet ockupation bär i hög grad med sig politiska, ofta negativa, undertoner. Men det är viktigt att betona att ockupation är en rättsligt neutral term, som helt enkelt beskriver det tillstånd som råder när en främmande armé har tagit över administrationen över ett område man förut inte hade ansvar för. I detta tillstånd råder ett specifikt ramverk av lagar som ger området civila individer särskilt skydd, och ger ockupationsmakten både rättigheter och skyldigheter. En stat kan ha legitima eller icke-legitima skäl för att engagera en annan stat militärt, enligt de rättsprinciper som gäller (det rättsområde som kallas jus ad bellum). Huruvida man haft lagliga skäl till att ockupera ett område har dock ingen påverkan på huruvida krigets lagar, inklusive lagar om ockupation, gäller eller inte (det som kallas jus in bello). Huruvida Jordanien och Egypten tog kontroll över Västbanken och Gaza på olagliga grunder, och Israel övertog dessa områden (tillsammans med Sinai och Golanhöjderna) på lagliga grunder, spelar ingen roll i frågan om huruvida dessa områden i dessa lägen var under ockupation.  Med andra ord, jus ad bellum är separat från jus in bello.[2]

Det finns två grundläggande källor som dikterar när ett område är ockuperat. Den första, Fjärde Haagkonventionens artikel 42, talar om detta i ganska generella termer:
”Territory is considered occupied when it is actually placed under the authority of the hostile army.”
Den andra källan, Genèvekonventionernas gemensamma artikel 2, talar om när Genèvekonventionerna är applicerbara, vilket i detta fall speciellt gäller den Fjärde Genèvekonventionen som dikterar skyddet av civila i konflikt:
(1) ”…the present Convention shall apply to all cases of declared war or of any other armed conflict which may arise between two or more of the High Contracting Parties, […].
(2)“The Convention shall also apply to all cases of partial or total occupation of the territory of a High Contracting Party, even if the said occupation meets with no armed resistance. […]”

2. Gäller Fjärde Genèvekonventionen på Västbanken?

Det är just appliceringen av Fjärde Genèvekonventionen som vissa israeliska parter har vänt sig emot. Man anser att, eftersom inte de palestinska områdena rättmätigt tillhörde en part till konventionen (eftersom Gaza och Västbanken inte tillhörde Egypten och Jordanien), utesluter paragraf två att konventionen kan appliceras på dessa områden. Och eftersom ockupation är ett tillfälligt tillstånd där ockupationsmakten till slut ska ge tillbaka administrationen över området till den rättmätige suveräna makten, och eftersom det inte finns någon suverän makt att ge tillbaka området till, kan inte Fjärde Genèvekonventionen appliceras på området. Området är i ett unikt rättsligt tillstånd som går bortom konventionell ockupationslag.[3] Israel applicerar istället stora delar av Fjärde Genèvekonventionen på de facto, men inte de jure, basis, alltså inte baserat på att de är juridiskt förpliktade till det.

Denna syn har dock kritiserats hårt. Argumentet att paragraf 2 av artikel 2 utesluter de palestinska områdena efter dessa inte tillhör en part till konventionerna bygger på att man ska läsa paragraf 1 och 2 separat från varandra och att dessa paragrafer ska diskvalificera varandra. Denna syn är dock oförenlig med Internationella Rödakorskommitténs auktoritära kommentarer till Genèvekonventionerna från 1958. Enligt dessa ämnade inte paragraf 2 till att begränsa den appliceringen av konventionen som framläggs av paragraf 1. Tvärtom ämnar paragraf 2 att fylla ett tomrum, och säkra att ockupationens lagar också gäller i situationer där ett område ockuperats utan väpnat motstånd.[4] I fortsatt diskussion i samma kommentarer kring relationen mellan paragraf 1 och 2 av artikel 2 framläggs att ”[I]n all cases of occupation, […] the Convention becomes applicable to individuals, i.e. to the protected persons.[5]

Argumentet att paragraf 2 diskvalificerar appliceringen av konventionen bygger också på att Fjärde Genèvekonventionen bara skulle kunna appliceras i fall där områdets status inte kan bestridas. Detta ignorerar att det är historiskt vanligt att ockupationsmakten bestrider statusen på området de ockuperat (detta är inte unikt för Israels ockupation av Västbanken). Det skulle vara märkligt om författarna till artikel 2 skulle medvetet ge stater en möjlighet att bestrida statusen på området, och på det viset inte behöva garantera det skydd för civilbefolkningen som Fjärde Genèvekonventionen ämnar att säkra. Internationella Rödakorskommitténs kommentarer gör det i starka ordalag tydligt att detta inte var syftet. Detta också eftersom det främsta syftet med Fjärde Genèvekonventionen är att skydda civilbefolkningen av det ockuperade området, inte att skydda de inblandade staternas rättigheter vis-a-vis det ockuperade området.[6]

Det kan också påpekas att argumentet även framlagts inkonsekvent. Israel applicerade inte heller de jure Fjärde Genèvekonventionen på ockupationen av Sinai och Golanhöjderna 1967, territorier där suveräniteten inte på något sätt var stridbar.

Det råder alltså inget tvivel om att Fjärde Genèvekonventionen är applicerbar på de palestinska områdena.[7] Faktum är att man tvingas bortse från fundamentala syften och auktoritära tolkningar av internationell rätt för att argumentera motsatsen.

3. Bosättningar och Fjärde Genèvekonventionen Artikel 49.6

Den israeliska högsta domstolen applicerar de flesta aspekterna av Fjärde Genèvekonventionen de facto. Där skon klämmer är frågan om artikel 49.6 som säger att ”The Occupying Power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies”, vilket gör inflyttandet av israelisk befolkning till bosättningar på Västbanken olaglig. Israel anser dock att, även om Fjärde Genèvekonventionen skulle vara applicerbar på Västbanken, hade bosättningar inte brutit mot Fjärde Genèvekonventionen artikel 49. Man anser att artikeln ämnade att förhindra upprepandet av Nazi-Tysklands praxis att tvångsförflytta judar till ockuperade områden under WWII. Därför gäller inte artikeln i fall då ens civila population förflyttar sig frivilligt in på ockuperat område. Enligt de officiella kommentarerna på Genèvekonventionerna anses syftet med art 49.6 dock inte alls vara begränsat till tvångsförflyttningar av den egna befolkningen på etniska grunder, utan även för att förhindra att en ockupationsmakt koloniserar ett ockuperat område med sin egen befolkning.[8]

Även under sedvanerätten enligt Haagkonventionerna, vilken Israel inte bestrider, bidrar inflyttandet av ockupationsmaktens egna befolkning till det ockuperade området med stora rättsliga problem. Enligt artikel 43 av Fjärde Haagkonventionen, har ockupationsmakten en skyldighet till följande:
“to restore, and ensure, as far as possible, public order and [civil life], while respecting, unless absolutely prevented, the laws in force in the country.”
Denna artikel ämnar till ockupationsmaktens skyldighet att i största möjliga mån säkra det rådande läget och civilbefolkningens bästa. Att flytta sin egen befolkning till det ockuperade området riskerar att gå emot skyldigheterna i artikel 43. I denna artikel finns också grunden till den allmänna internationella praxis att ockupationsmaktens egna territorium inte får dra ekonomisk och politisk nytta av det ockuperade området, speciellt inte på bekostnad av den skyddade civilbefolkningen. Detta är utvecklat av Israels högsta domstol i Jam-iyyat Iskan-fallet från 1983:
“The considerations of the military commander are in ensuring his security interests in the area, on the one hand, and in ensuring the interests of the civilian population in the area, on the other hand. Both are directed toward the area. The military commander may not weigh national, economic, or social interests of his own country insofar as they have no ramification on his security interest in the area, or on the interest of the local population.”[9]
Faktumet att ockupationsmakten endast får ta i beaktning 1) de egna säkerhetsintressena och 2) civilbefolkningens intressen, och inte får ta i beaktning den egna befolkningens intressen vis-a-vis det ockuperade området, gör det rättsligt vanskligt att förflytta den egna befolkningen till bosättningar, speciellt om detta på något sätt sker på bekostnad av den skyddade civilbefolkningens intressen.

Alltså, om Fjärde Genèvekonventionen kan appliceras på de palestinska områdena – vilket jag visat – är Artikel 49.6 i allra högsta grad applicerbar och bosättningar ett allvarligt brott mot folkrätten. Utöver detta gör appliceringen av Haagkonventionerna – vilket inte bestrids av Israel – det praktiskt omöjligt för bosättningar att vara lagliga i praktiken, då ockupationsmaktens skyldigheter riktas mot den skyddade civilbefolkningens, och inte den egna befolkningens, intressen.[10]

4. Palestinamandatet och en judisk hemvist i Palestina

Dock grundar sig ett rättshistoriska argument om Israels rätt till Gaza och Västbanken i specifika tolkningar av Osmanska rikets fall, Nationernas Förbunds mandatsystem, det brittiska mandatstyret över Palestina, och de Förenta Nationernas ansvar vad gäller mandatsystemet efter Nationernas Förbunds fall. I kort hävdas det att det brittiska mandatet gav judar rätten att utan begränsning bosättas sig i Palestina väster om Jordanfloden och att denna rätt, genom artikel 80 i FN-stadgan fortfarande gäller idag, trots att det brittiska mandatet upphört och att judiskt självbestämmande uppfyllts genom den Israeliska statens etablering. Det påstås att genom dessa två perspektiv, 1) en maximalistisk tolkning av judisk bosättning under palestinamandatet, och 2) teorin om ’det fortsatta mandatet’, är den fortsatta bosättningen av judiska israeler på Västbanken laglig. Båda dessa punkter stöter dock på ordentliga problem om man gör något annat än en ytlig analys av de dokument som argumenten hänvisar till.

Efter 1917-års brev från Storbritanniens utrikesminister till Sionistiska Världsorganisationen – den så kallade Balfour-deklarationen – och 1920 års San Remo-konferens, fastställdes judarnas rätt till etableringen av en judisk hemvist i Palestina i och med ramverket för Palestinamandatet som tilldelades Storbritannien 1922, och trädde i kraft 1923. Palestinamandatets ansvar för etableringen av en judisk hemvist fastställdes i dess inledning och artikel 2:
“in favor of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, it being clearly understood that nothing should be done which might prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country.”
“The Mandatory shall be responsible for placing the country under such political, administrative and economic conditions as will secure the establishment of the Jewish national home, as laid down in the preamble, […], and also for safeguarding the civil and religious rights of all the inhabitants of Palestine […]”

Betyder etableringen av en judisk hemvist i Palestina, då att hela Palestina skulle ämnas till den judiska hemvisten? Med andra ord, gav Palestinamandatet judisk rätt till hela Palestina, och inte bara del av det? Antagligen inte. Innebörden av ”a Jewish national home” lämnas väldigt diffus och öppen i mandat-texten. Texten måste därför tolkas i ljuset av Storbritanniens interna och externa förhandlingar innan judarnas lagliga rätt till en hemvist fastställdes.

Lorenzo Kamel noterar att Hubert Young 1920 i det brittiska utrikesministeriet skrev att ”Storbritanniens åtagande genom Balfour-deklarationen förklarar Palestina som en nationell hemvist för det judiska folket.” Detta fick utrikesminister George Curzon att replikera: ”Nej, etablera en nationell hemvist för det judiska folket – en helt annan proposition.”[11] Att komma ihåg är dock detta en av många meningssutbyten angående denna fråga inom det brittiska lederskapet, som under denna period bestod avbåde pro- och anti-sionister, pro- och anti-araber, antisemiter, såväl som extrema imperialister.

En central anledning att ställa sig kritisk till en maximalistisk tolkning av den judiska rätten till en hemvist i Palestina är, dock, den brittiska vitboken från juni 1922. Genom denna klargjordes att Balfour-deklarationen inte såg att hela Palestina skulle göras till en judisk nationell hemvist, men att denna hemvist skulle etableras i Palestina. Faktum är att Sionistkongressen i Carlsbad 1921 officiellt hade accepterat principen att göra ”det gemensamma hemmet till ett blomstrande samhälle, etableringen av vilket säkerställer varje folks rätt till obehindrad nationell utveckling.”[12] I användandet av uttrycket ”gemensamt hem” följer även att detta hänvisar till området väster om Jordanfloden, då det var detta området i vilket judar och araber levde tillsammans, till skillnad från området öster om Jordanfloden som inte beboddes av judar.

Det som ger vitboken från 1922 så central betydelse (i jämförelse med de senare brittiska vitböckerna) är att den fastställde mandatets betydelse innan mandatet trädde i kraft, och framförallt att sionisternas accepterade, om än motvilligt, vitbokens tolkning. Faktum är att sionisternas medtycke begärdes och mottogs innan mandatet bekräftades 1922:
“It was made clear to us that confirmation of the Mandate would be conditional on our acceptance of the policy as interpreted in the White Paper, and my colleagues and I therefore had to accept it, which we did, though not without some qualms” (Chaim Weizmann).[13]

Att se Palestinamandatet i ljuset av 1922 års vitbok är att acceptera en tolkning av ”en judisk nationell hemvist i Palestina” som är avsevärt mer restriktiv än en tolkning som skulle ge judarna obestridlig rätt till hela det Palestinska området. I vilken mån som mandatets ansvar och begreppet ”nationellt hem” ska förstås ska ta i beaktning ”lämpliga förhållanden” (artikel 6) och de civila garantier som ges till den icke-judiska befolkningen. Missvisande påståenden om att icke-judars rätt till självbestämmande avsattes för området Transjordanien medan judarnas rätt till självbestämmande avsattes för området väst om Jordanfloden har inget konkret, dokumenterat stöd, och är rent av inkorrekt i ljuset av diskussionen ovan.

5. Det fortsatta mandatet

Den meriterade professorn i internationell rätt Eugene Rostow har argumenterat att judiska israeler även idag har fortsatt rätt till bosättning i hela området som innan administrerades av Palestinamandatet. Detta baseras på FN-stadgans artikel 80, vilken framlägger att:
”Except as may be agreed upon in individual trusteeship agreements, […], placing each territory under the trusteeship system, and until such agreements have been concluded, nothing in this Chapter shall be construed in or of itself to alter in any manner the rights whatsoever of any states or any peoples or the terms of existing international instruments to which Members of the United Nations may respectively be parties.”
Rostow anser att staterna Israel och Jordanien redan skapats på Palestinamandatets område. De enda områdena som ännu inte har tillfallit en stat är Gaza och Västbanken. Dessa områden ska därmed anses som att fortfarande vara under Palestinamandatet garantier, vilket ger rätt till fortsatt judisk bosättning eftersom denna rättighet fanns under mandatperioden.

För det första baseras Rostows förståelse av judisk rätt till även Västbanken och Gaza på en maximalistisk förståselse av termen ”judisk nationell hemvist”, vilken del 4 av denna text visar vara en inkorrekt. För det andra hänvisar Rostow till en dom i internationella domstolen (ICJ) från 1971 som fastställde att Sydafrika hade förlorat sina rättigheter som mandatmakt, men att mandatets garantier fortfarande gällde, enligt artikel 80 av FN-stadgan. Rostows tolkning motsätts dock av Julius Stone (även han en starkt ’pro-israelisk’ akademiker). Enligt Julius Stone har ICJ också dömt att statusen av mandat kan ändras av mandatmakten tillsammans med FNs generalförsamling. Enligt Stone avslutades mandatet genom att Israel deklarerades som stat i delar av mandatet och arabiska arméer ockuperade resten (om än på olaglig basis). Därmed anser Stone att Västbanken och Gaza, istället för att ses som ”unallocated areas of the mandate”, ska ses som territorier vars slutgiltiga status ska bli bestämd genom relevanta folkrättsliga principer, med Säkerhetsrådets Resolution 242 som ramverk.[14] Läs mer om Artikel 80 och dess historiska bakgrund här.

6. Slutliga kommentarer

Jag har i denna text endast diskuterat ett antal svagheter i en maximalistisk tolkning av Palestinamandatet och Rostows argument av ’det fortsatta mandatet’. Jag har inte diskuterat debatten kring det palestinska folkets lagliga rätt till självbestämmande, en debatt som starkt problematiserar både Rostows och Stones ståndpunkter.

Dock är det viktigt att, efter diskussionerna i del 4 och 5 av denna text, understryka den oförändrade legitimiteten av appliceringen av internationell humanitär rätt på Västbanken. Återigen, det finns ingenstans en referens i internationell humanitär rätt till idén att ett område, vars suveränitet kan disputeras, inte omgärdas av krigets lagar gällande ockupationer. Internationella Rödakorskommittén redogör tydligt:
”The West Bank is under the effective control of Israel. Israel acquired this control through a military campaign and maintains it through military force. Even those who hold that Israel has “a claim to sovereign rights” in the West Bank cannot claim that Israel was the rightful sovereign of the territory when it seized control over it.”[15]
Alltså är Västbanken under israelisk ockupation och omfattas av internationell humanitär rätt, även om man skulle tro på en israelisk rätt till suveränitet över detta område.

Det ska slutligen understrykas att det råder ett starkt konsensus kring tillämpligheten av internationell humanitär rätt, inklusive Fjärde Genèvekonventionen, på Västbanken. Detta är den rådande uppfattningen av alla FNs medlemsstater, förutom Israel. Som nämnt ovan är det uppfattningen av Internationella Rödakorskommittén, såväl som Internationella domstolen i Haag (ICJ). Det är uppfattningen av akademiska auktoriteter inom folkrätt som, inklusive men inte begränsat till, Antonio Cassese, Adam Roberts, Joseph Weiler, James Crawford, Eyal Benvenisti, Yoram Dinstein, Orna Ben-Naftali, Yuval Shani, David Kretzmer.[16]

Nej, Israel har inte rätt till Gaza och Västbanken. Och fram till en fred har slutits, och dessa områdens slutgiltiga status och gränser bestämts enligt folkrättsliga principer, gäller den Fjärde Genèvekonventionen, under vilken israeliska bosättningar omöjligt kan anses lagliga. Argument för att sudda ut gränserna mellan Israel och de palestinska områdena gör inte heller staten Israel en tjänst. Tvärtom ställer dessa perspektiv Israel inför en mängd nya rättsliga skyldigheter (till exempel ett storskalig återgivande av bosättnings-mark som förvärvats på grunder av militära behov) och ännu mer ansträngande politiska och rättsliga dilemman gällande rättigheterna för invånare på Västbanken.[17]

Erik Svanberg,
Master of Arts in International Relations, St Andrews Universitet
Student, Master of Development Studies, Graduate Institute (IHEID), Geneva.

Kontakt: svanbergerik [at] gmail.com och twitter: @eriksvanberg

[1] https://www.theguardian.com/world/2017/feb/06/israel-likely-pass-bill-retroactively-legalising-jewish-settlements

[2] Läs mer på Internationella Rödakorskommittén hemsida: https://www.icrc.org/eng/resources/documents/misc/634kfc.htm

[3] Detta kallas ”the missing reversioner” eller missing sovereign” argument, och lades fram av Yehuda Blum i The Missing Reversioner: Reflections on the Status of Judea and Samaria (1968).

[4] ”…the wording adopted was based on the experience of the Second World War, which saw territories occupied without hostilities, the Government of the occupied country considering that armed resistance was useless. In such cases the interests of protected persons are, of course, just as deserving of protection as when the occupation is carried out by force.”

“It does not refer to cases in which territory is occupied during hostilities; in such cases the Convention will have been in force since the outbreak of hostilities or since the time war was declared.”

“…a simultaneous examination of paragraphs 1 and 2 leaves no doubt as to the latter’s sense: it was intended to fill the gap left by paragraph 1.”

IV Commentary, Geneva Conventions relative to the Protection of Civilian Persons in Time of War, Article 2 (Jean S. Pictet ed, 1958) https://ihl-databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Comment.xsp?action=openDocument&documentId=5AA133B15493D9D0C12563CD0042A15A

[5] “It is a question here, we repeat, of the application of the Convention as between the Parties concerned. In all cases of occupation, whether carried out by force or without meeting any resistance, the Convention becomes applicable to individuals, i.e. to the protected persons, as they fall into the hands of the Occupying Power.”

IV Commentary, Article 6 https://ihl-databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Comment.xsp?action=openDocument&documentId=030537C0A8EE01DFC12563CD0042A6BE

[6] En genomgång av synen på statusen av de ockuperade områdena av Israels regering, Israels högsta domstol, och det internationella samfundet finns här: https://web.stanford.edu/group/scai/images/harvardreview.pdf

Läs även chefen för Internationella Rödakorskomittéen som, efter Levy-rapportens publicering, tydligt förklarade appliceringen av begreppet ockupation på Västbanken: http://www.haaretz.com/opinion/the-levy-report-vs-international-law-1.474129

[7] Detta är även den slutsats som dragits i, till exempel, International Commission of Jurists’ Inquiry into the Israeli Military Court System in the Occupied West Bank and Gaza från 1989 och ICJ’s Advisory Opinion från 2004

http://icj.wpengine.netdna-cdn.com/wp-content/uploads/1989/01/Occupied-West-Bank-and-Gaza-military-court-mission-report-1989-eng.pdf

http://www.icj-cij.org/docket/index.php?p1=3&p2=4&case=131&p3=4

[8] “It is intended to prevent a practice adopted during the Second World War by certain Powers, which transferred portions of their own population to occupied territory for political and racial reasons or in order, as they claimed, to colonize those territories. Such transfers worsened the economic situation of the native population and endangered their separate existence as a race.” IV Commentary, Article 49.6 https://ihl-databases.icrc.org/applic/ihl/ihl.nsf/Comment.xsp?action=openDocument&documentId=523BA38706C71588C12563CD0042C407

[9] Jam’iyyat Iskan al‐Mu’alimoun al‐Mahdduda al‐Mas’uliyyah v. Commander of IDF Forces in Judea and Samaria [1983] HCJ 393/82, ¶13.

[10] Läs även Eyal Benvenistis diskussion kring Israels högsta domstols appliceringen av Haagkonventionerna i domslutet HCJ 785/87, och dess betydelse för appliceringen av Fjärde Genèvekonventionen: http://opil.ouplaw.com/view/10.1093/law/9780199588893.001.0001/law-9780199588893-chapter-8#law-9780199588893-note-1010

[11] “Hubert Young wrote in November 1920 that the commitment made by London “in respect of Palestine is the Balfour Declaration constituting it [Palestine] as a National Home for the

Jewish People”. George Curzon, the only member of Lloyd George’s cabinet that

had visited Palestine at the time, corrected him: “No. ‘Establishing a National

Home in Palestine for the Jewish people’ – a very different proposition”” https://www.opendemocracy.net/lorenzo-kamel/on-“legitimacy”-of-colonization-of-palestinian-territories

[12]Den Brittiska Vitboken från juni 1922. http://avalon.law.yale.edu/20th_century/brwh1922.asp

[13] Läs mer här:  https://www.academia.edu/30958187/UNSC_Resolution_2334_why_history_matters_The_Daily_Star_Lebanon_

[14] Rostows och Stones perspektiv har redogjorts av Marilyn Berliner i “Palestinian Arab Self-Determination and Israeli Settlements on the West Bank: an analysis of their legality under international law”, 569-571. http://digitalcommons.lmu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1096&context=ilr

[15] Se fotnot 6.

[16] För referenser till dessa källor, se Yesh Din’s analys av Levy-rapporten, sida 24-25. http://files.yesh-din.org/userfiles/file/Reports-English/Yesh%20Din%20-%20Chasar%20Takdim%20English%20-%20Web-%2016_6.pdf

[17] Se David Kretzmers discussion här: http://www.haaretz.com/opinion/bombshell-for-the-settlement-enterprise-in-levy-report-1.450170

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.