Du, jag och Köpenhamn

Denna text skrev jag för snart fyra år sedan. Läste den idag för första gången på länge. Man skäms ofta lite för saker man skrev eller producerade för länge sedan, i tron (eller vetskapen) att man har utvecklats såå mycket sedan dess. Men jag tycker faktiskt om den här texten fortfarande. Och jag tror på den fortfarande. Trots år av universitetsstudier (som borde lärt mig bättre?). Lite throwback alltså.

Jag sitter vid mitt skrivbord på mitt internatrum på en folkhögskola utanför Stockholm och oj-ar mig över det milda vädret, både det jag ser när jag tittar ut genom fönstret och det jag spår för denna vinter. Det är ingen högoddsare att det blir ännu en grå jul. Man kan till och med tycka att det är konstigt att julen och snöklädda landskap associeras så starkt till varandra. Det var säkerligen ingen snö utanför det lilla stallet i Betlehem när Jesusbarnet föddes och en vit jul är för mig endast ett vagt barndomsminne…

Miljontals människor väntar nu på att tjänstemän, miljöministrar och regeringschefer ska komma överens om en hållbar global miljöpolitik. Och målet är att vi ska hindra världens medeltemperatur från att stiga över 2° C. Jag pendlar konstant mellan hopp och misstro till att männen och kvinnorna som samlas i Skandinaviens huvudstad ska kunna komma fram till ett resultat av den vikt som faktiskt är ett måste. Media pumpar ut både optimistiska och pessimistiska besked angående frågan om detta klimatmöte kommer ge några faktiska resultat. Jag tror på politik. Jag tror på att politik kan vara en kraft som gör skillnad, och världens ledare har goda möjligheter åstadkomma stor skillnad dessa veckor. Rejäla politiska beslut behövs för att förhindra fortsatt förstärkt växthuseffekt. Människors ögon är nu riktade mot världens politiker- och akademikerelit. Dock är den ultimata frågan: vad har jag för betydelse i allt detta?

För att vara ärlig är jag så gott som obetydlig. Jag känner mig ofta otroligt liten. Jag ser orättvisor i världen och hur jorden med stegrande hastighet värms upp. Och jag ser inte något tydligt sätt där jag på riktigt kan bidra till att lösa eller, i alla fall, minska dessa problem. Jag är betydelselös. Dock är jag, oberoende om jag vill det eller inte, del av något större. Det är vi alla. Jag och du är del av ett kollektiv. Ett kollektiv som binds ihop av det faktum att ditt och mitt öde i framtiden kommer bli detsamma om detta klimathot på allvar besannas. Det spelar ingen roll om du och jag är rika, välutbildade och har otroligt förmånliga arbeten. När det kommer till kritan kommer vi alla, på ett eller annat sätt, få smaka på konsekvenserna av den globala uppvärmningen.

Trots att jag och du som personer inte har någon makt att förändra detta nattsvarta öde är vi del av detta kollektiv. Och det är just detta kollektiv som har all makt att förändra. De, genom tiderna, största revolutionerna och reformerna har inte drivits igenom av de få människor som finns högst upp på maktpyramiden. Under 1960-talet förbättrades och förmänskligades svartas rättigheter i USA avsevärt. Detta skedde inte på grund av makthavarna, utan genom personer som Claudette Colvin, Rosa Parks och Martin Luther King Jr som var del av ett kollektiv som makthavarna inte kunde ignorera. Apartheid i Sydafrika upphörde inte på grund av världsledares påtryckningar, utan genom att människor tillsammans stod upp för sina grundläggande rättigheter. Dessa är klassiska exempel rörande mänskliga rättigheter, något som faktiskt är nära besläktat till frågan om klimatet. Detta eftersom klimatförändringar påverkar människor. I USA på 60-talet och i Sydafrika på 90-talet kände människor att de överhuvudtaget inte kunde ignorera problemet. Att de inte kunde stå kvar i status quo. Det är exakt en sådan sorts situation vi står inför nu. Vi kan inte se problemet utan att reagera. Det som skiljer denna utmaning från föregående är att detta är globalt. Det påverkar mig såväl som en amerikan, sydafrikan eller vietnames.

Vi luras ofta att tro på illusionen att det är regeringar och kongresser som styr våra länder. Detta är inte fallet. Det är landets medborgare som har den verkliga makten. Politiker är beroende av våra röster. Därför kommer politiker aldrig att kunna göra som de vill. De lever i en ständig kompromiss vad gäller balansgången mellan vad de tror är bäst för landet och vad deras röstare tror är bäst för landet.

Varje liten aktion du gör för miljön räknas, vare sig det innebär att låta bilen stå hemma en dag i veckan eller att du tar kontakt med dina lokala politiker. Och viktigast av allt: kom ihåg att du inte gör detta ensam. Du gör det tillsammans med miljontals andra människor med samma förhoppning. Att vi så småningom, med gott samvete, ska kunna stryka över det bäst före-datum vi människor har satt på denna jord.

Leave a Reply

Your email address will not be published.